Välkommen till oss

Här kan alla som vill följa vårt bygge och våra tankar kring det...resan har bara börjat...

Vi blir glada för varje liten kommentar vi får så lämna gärna en innan ni far vidare! Vi som skriver på den här bloggen är Petronella och Örjan. Bägge läser vi alla kommentarer men det är Petronella som står för svar på frågor och dylikt :o)

P.s Är ni ute efter korrekt svenska och en klar röd tråd ...ja då har ni hamnat helt fel..;o)

2008-11-16

Mysan- vår turkisse!

Veckans tema från Viveka och Charlotta är att presentera våra katter. Vi har rätt många så jag tar det i omgångar tror jag.

När Ö och jag precis flyttat in i det hus vi bor i nu så fanns det redan husdjur här :o) Speciellt vintertid var de många. Ö hade pratat om att skaffa katt men jag höll emot med argumentet att jag inte var någon kattmänniska (yea right!!)

Droppen kom när vi en kväll låg och slappade i soffan. Jag hade somnat och filten som jag hade över mej släpade i golvet. Ö satt i andra soffan. Rätt var det var såg Ö något i ögonvrån, det var en av de många husdjuren, en liten mus som med filten som hjälp bestigit Mount Soffa och kilade fram och tillbaka över en tack och lov sovande P.

Så då var det bestämt; en kissemiss skulle införskaffas.

Vår första katt är Mysan, en väldigt speciell trefärgad huskattsfröken född 2003.

Hon råkar ofta i klistret och har redan nu gjort av med två av sina nio liv. Hon gillar Amanda och hon gillar mej. Hon gillar de andra kanske lite grann ;o) Hon gillar definitivt INTE när matte bloggar och en dum rackarns dator tar hennes plats i knät ;o)


Mysan i mitt knä...
-Min plats matte...bara min.....
När Mysan bara var tre år gammal så råkade hon ut för en olycka. Vi vet fortfarande inte vad som hände men hennes höft gick ur led. För att göra en lång historia liiite kortare så hamnade vi till slut i ett läge där vi trodde vi inte hade något annat val än att låta henne somna in. Allt detta mycket pga inkompetenta personer som vi trodde var professionella och visste vad som var bäst att göra.

Tårarna var många och vi tyckte det var så onödigt att ffa Mysan men även vi hade fått kämpa så för ingenting.


Men så fick jag genom en kompis nys om en tjej som kanske kunde hjälpa oss. Therése Asplund som driver Små och stora tassar.

Två gånger i veckan i ca tio veckors tid åkte jag och Mysan till Therése för behandling. Det var ca fyra mil enkel resa med en liten kisse som inte gillade att åka bil speciellt mycket. Det var rätt lustigt ändå att i slutet av behandlingsperioden så var det inte lika jobbigt (läs mjauit), det var som om Mysan visste var vi skulle.

Hos Therése fick Mysan massage, akupunktur och ultraljudsbehandling. Jag var ganska skeptisk först men detta var verkligen sista halmstråt. Billigt var det inte heller och det gick inte på försäkringen. Vilket jag för övrigt tycker är skamligt men det är en annan historia. Redan efter första besöket hos Therése såg vi en markant förbättring. Vi kunde slänga den förhatliga tratten all världens väg och sluta med cortisonet.

Kolla in nålarna...
läbbigt va?? ;o)

Lilla fröken Mys

På återbesök efter avslutad behandling!

I början fanns inga muskler att sätta några akupunkturnålar i men efter några gånger med annan behandling både hemma med olika övningar och hos Therése var det dags. Jag tänkte -Ujujuj ...hur ska det här gå. Allt annat hade gått väldigt bra, det var precis som om Mysan förstod att nu gällde det liksom annars var det kört. Men som ni ser på bilden så var det inga problem alls. Att det ser ut som om jag håller i stenhårt är mer ett bevis på min rädsla för att hon skulle hoppa iväg, även jag slappnade av efter en stund ;o) Det var en faslig massa kurr och jag tror helt klart att det var stressbetingat till en början men sen lugnade det sej så snabbt så det verkade som om hon tyckte det var skönt. Efter ett antal besök med diverse olika behandlingar tillfrisknade Mysan.

Nu har vi inte varit tillbaka till Therése sen 1½ år men vi är välkomna närhelst vi vill. Det kan hända att Mysan får problem med sin höft igen när hon blir äldre och kanske behöver fler behandlingar. Man ser att hon inte har lika mycket muskelmassa på den skadade sidan men hon mår bra och verkar inte ha ont alls.

Tjurrusningsattackerna är tillbaka :o) vilket vi är väldigt tacksamma för.


Den andra gången Mysan råkade illa ut var när vi köpt nya halsband till hela kissekatt-gänget sommaren efter höftolyckan. Efter någon dag försvann hon. Vi letade och letade men hittade henne ingenstans. Många ledsna stunder var det ju nu med förstås.

Vi skulle dessutom iväg på en fyra veckors lång semester och hade nästan gett upp hoppet om att hitta henne vid liv. Kvällen före vi skulle åka så fick jag för mej att dammsuga ute i tvättstugan, vilken jag inte gjort på hela tiden vi bott här!! Det är en oinredd tvättstuga som vi bara brukar sopa i.

När jag börjar dammsuga så far en mycket skraltig Mysan upp från en kartong och försvinner ut genom den öppna dörren. Det tog ju ett tag för mej att registrera vad som hände men Amanda som stod ute på gården såg henne komma farande och in i vårt förråd. Vi lockade fram henne med lock och pock och mat. Halsbandet hade fastnat under ett av hennes framben och satt stenhårt. Det såg fruktansvärt ut och luktade inte allt för gott heller. Det blev till att klippa av halsbandet och ila in till Albano den här gången.

Väl inne där kunde de inte säga hur det skulle gå. Först var de tvungna att vätska upp Mysan innan de kunde söva henne för att se hur illa det var. Semestern lades på is och det blev en orolig natt hemma. På morgonen ringde de och sa att det tack och lov inte var så illa som de först trott. Det hade gått bra och att vi kunde hämta hem henne.


En kur med penicillin, smärtstillande några dagar och byte av bandage varje dag i 10 dagar. Ännu en sommar med tratt för stackars Mysan.


Som tur var för oss ställde min mamma och Paulina upp med att sköta Mysan. Så vi kom iväg på vår planerade semester med en dags försening. Allt löste sej till det bästa och Mysans sår läkte fort. Aldrig mer sätter jag på någon av mina katter ett halsband efter den gången.

Vi har grubblat på varför Mysan inte gav sej till känna tidigare. Jag har läst lite om detta och tydligen så reagerar ibland djur på det viset när de gör sej illa. Eftersom hon förmodligen haft för ont för att komma in genom kattluckan till huset så har hon istället klarat sej på enbart vatten utifrån, dörren till tvättstugan hade stått öppen vilket den gör nästan hela sommaren igenom.

I efterhand har jag förstått att hon försökt att göra sina människor uppmärksamma på att hon legat i lådan. Kvällen innan hörde jag ett mjauande när jag skulle stoppa in en tvättmaskin och jag tyckte det var konstigt men hade inte en tanke på att hon skulle ligga där. Så jag tog för givet att det var en av de andra katterna som smög i faggorna, vilket ju inte var helt ovanligt.


Liten Mys på väg från Albano opererad och mager men vid liv (och här oxå rätt drogad av smärtstillande :o)

Det var historien om vår älskade Mysa så långt :o) Hoppas ni orkat ända hit!

Kram P.

6 kommentarer:

Maria sa...

Hej där Tummelisa:)

Vilken story! Mysan verkar vara en liten otursmisse, stackarn...eller nej förresten lyckomisse passar bättre! med en sådan kärleksfull matte? husse" (kan inte skillnaden)

Förstår att Mysan blir arg när hon inte får vara ifred med dig;)

Krämkaramell

Ina sa...

men lilla kissen då...
jag har också några katter som en efter en förbrukar sina liv... och det är konstigt att man kan bli så upprörd över en katt... men man blir det.. och man kan ställa in en semester för dem... jag har tom en konsult som har VAKat.... (vård av katt)....

kram Ina

gamlamejeriet sa...

Jösses vilket liv, och det bara så här långt!

Fastnade för inlägget, för vi hade en Ester, som liknar er väldigt mycket.

Hoppas hon slipper utnyttja fler av sina kattliv och får leva utan stora men efter sina olyckor.

Anonym sa...

Men oj,
jag är i valet och kvalet om vi ska låta våra katter gå ut nästa sommar, men din historia väger ju mot det... De är ju innekatter nu, men det blir svårt på sommaren att hålla dem inne.

Ullis/Leva på landet sa...

Sån tur att det gått bra tillslut med Mysan. Våran har halsband men är nu inne på sitt tredje. Hon har sådana med spänne som går upp om hon fastnar.

Kram Ullis

Linda sa...

Mysan låter precis som vår sötis. Sötis har förbrukat 3 av sina kattliv.Hon verkar vara den katten i familjen som har mest otur av dem alla men ända alltid lyckas klara sig. våra katter har halsband med ett safty lås som går upp om de skulle fastna,det kan jag rekommendera varmt.Hoppas mysan liksom vår sötis klarar sig från fler olyckor i framiden.