Berättelsen om en liten Tuss!

Okey, då hade vi våra fyra katter i Kattnäs. Klanen var fulltalig!

Men så försvann Nisse som sagt i början av oktober 2005. Efterlysningslappar klistrades upp vida omkring och lades i alla postlådor vi kunde hitta men ingen Nisse.

Hemma var det sorgset, tungt och tomt trots tre andra kattefnatter.

I januari ringde det en dam på min mobil när jag var på väg hem från jobbet.

-Jag har er katt på min altan jag.....

Vi åkte naturligtvis dit så fort vi kunde. Det visade sig att damen matade traktens vildkatter med fiskrens och bröd uppblött i varmt vatten varje kväll. Vilken misär!! Det var mellan 15 och 20 grader kallt!! Ca tjugo katter i alla möjliga åldrar från kattungar till vuxna kom när tanten slog upp altandörren.

-Där är han, sa hon och pekade. -Var????? ...Där!!!....

Då fick vi syn på henne, en liten skraltig varelse med svansen tovad som en rastafläta och stoooora kattögon...

-Men...men det där är inte vår Nisse.....Han är ju en stor grå kille...det här var en liten trefärgad tjeja, ja att det var en tjeja visste vi ju inte då :o)....

-Jomen, han va större när han kom, sa damen stolt.

Vad gör vi nu??

Jag ville ta hem allihop.

Örjan besinnade sej och sa -Okey vi tar med EN!

Den kissen som verkade mest illa däran var den lillalilla trefärgade rastakissen med de stora ögonen som tanten misstagit för Nisse?!

Hon var oxå den absolut skyggaste.

Vi hade med oss kattbur och trädgårdshandskar som tur var. Varje gång jag kom i närheten av kissen så sprang hon iväg. Hungern tog ändå överhanden till slut och jag fick tag i henne. Örjan kämpade med kattburen och jag höll i för glatta livet.

Örjan ropade vid nåt tillfälle:

-Håll iiiiiii...släpp INTE...

Vilket jag kan säga att jag nog kunde gjort, jag var såå rädd att göra henne illa, hon var så liten och bräcklig men hade jag släppt då hade vi aldrig fått tag på henne igen.

Tur för mej att jag hade handskarna :o)

Den här katten hade aldrig blivit hanterad av en människa förut det var helt klart.

Med tungt hjärta lämnade vi damen och hennes kattgäng.

Hem kom vi med en liten Tuss som vi inte visste hur vi skulle göra med. Vi visste bara att den här kissen skulle vi försöka ge ett så bra liv vi kunde...om hon nu överlevde. Vi var tveksamma i början faktiskt! Tror inte hon hade klarat många nätter till i den kylan och med den pälsen. Hon såg ut som tovad ull.

Först lämnade vi transportburen öppen inne i vårt sovrum och stängde dörren. Det gick inte bra. Vi insåg snart att det blev för stort och skrämmande. Det gick inte att närma sej överhuvudtaget. Gardinerna användes som klätterräddning undan farliga människor.

Örjan åkte och köpte kompostgaller som vi byggde ihop till en fyrkant. Första försöket gick inte så bra det heller. Lilla kissen var så smal att hon slank igenom. Fler kompostgaller sattes omlott. Nere i vardagsrummet fick den stå så att hon skulle vänja sej vid oss men i sin takt.

Hon hade transportburen inne i gallerburen där hon kunde vara utan att vi såg henne alls, katt-lådan i ett annat hörn och mat och vatten i ett tredje. En egen liten kuppe liksom ;o)

I början såg man inte röken av henne om vi var i närheten. Lite mat i taget fick vi ge för att magen skulle orka. Vi började med kokt fisk och ris med avmaskningsmedel som krydda :o) Det slank ned, ja allt man ställde in slank ned faktiskt. Kattmjölk på flaska fick hon med efter rekommendation från veterinären...ja och vatten förstås ;o)

Tyvärr har vi inte tagit några bilder på henne den första tiden. Tyckte inte det fanns något att fota(?) och vi ville inte skrämma henne mer än nödvändigt. Nu önskar jag att vi hade tagit lite kort ändå.

Efter ett tag så kikade hon ut lite då och då när de andra katterna var framme och nosade.

Men det var bara en litenliten bit ut med huvudet osså fortfort in igen. Vi hängde upp ett par kattleksaker i snören utanför öppningen till transportburen. Då och då sträcktes en liten tass ut och dängde till dem så de kom i gungning ;o)

De första korten vi har på Tuss är då hon precis vågat sej ut från kompostgaller-buren som vi efter ett par veckor tog bort en sida på så hon kunde gå ut och in som hon ville. I början sprang hon tillbaka till tryggheten så fort något verkade misstänkt...vilket var i princip allt! Fåtöljen låg hon ofta i och det är en av hennes favoritplatser i huset även nu.

Tuss, lilla älsklingen :o)

Tänk att hon själv redde ut alla tovor hon hade i pälsen, otroligt!

Att komma i närheten av henne var inte att tänka på.

Mycket fräs mot människorna var det i början.

De andra katterna däremot var hon nyfiken på redan från början.




-Dumma mänska, nu räcker det.......



-Äh.....


Första gången, ja eller andra då om vi räknar med "hämtningen" jag fick komma nära Tuss var när jag sent en natt hade somnat i soffan. Filten låg över mina ben och Tiger låg hos mej. Plötsligt smög hon fram och lade sej på mina fötter!!!!! Sträckte ut tassen mot Tiger och "kattade" sej. Jag tror jag aldrig har legat såå blick stilla så länge....Alldeles andlös och tårögd blev jag. Otrolig känsla!
Örjan kämpade på med sin skinka som han serverade varje morgon och efter ett tag fick han klappa henne om han passade på medan hon tuggade på skinkan men det tog tid.

Eftersom vi inte kunde närma oss henne så kunde vi heller inte ta henne till veterinären hur som helst. Vi försökte lite halvhjärtat vid nåt tillfälle men bestämde oss för att det inte var värt förlusten av det superlilla förtroende och trygghet vi lyckats skapa! Hon verkade må fint och vi fick nöja oss med det.

Tuss hade stor hjälp av våra andra katter. Eftersom hon förmodligen levt i en slags kattkoloni hade hon full koll på kattspråket vilket innebar att tom grinkattan Mysan accepterade henne rätt snabbt ;o) Hon hakade på dem och efter en tid hakade hon även på ut. Väldigt försiktigt, vi var livrädda att hon skulle bli skrämd och dra iväg.

Till sommaren blev hon rundare och rundare. Då fick vi bekräftat att det var en liten flicka vi fått hem ;o)
Att hon blev dräktig var väldigt bra. Nu fick man närma sej henne mer och mer. Låg hon i fönstret kunde man tom borsta henne!!






Kvällen hon skulle föda sökte hon sej mer än någonsin till oss. Vi satt med henne hela tiden och fem små pluttisar kunde vi räkna till när det var klart!


Trött och lite orolig nybliven mamma...hon var så duktig :o)



Här följer bilder på de små rackarna!


Arnold


Arnold och Rocky


Harry


Flingan


Harry i sitt nya hem.


Rocky eller Harry ;o)


Harry

Lia

Harry och Lia

Den här bilden tycker jag är så fin. Här är hon inte så gammal, detta är strax innan hon ska ha sina ungar. Det ser ut som om hon frågar:

-Du tar väl hand om mej matte va?? Jag kan väl lita på dej va??

Tycker ju jag då i allafall :o)

Vår vackra Tuss i sommarskrud...

I vinterstassen...

Inte lätt att fota...

Vi tycker så mycket om vår hittekatt!

Lika ledsna som vi är över att ha förlorat Nisse lika tacksamma är vi över Tuss. Det kanske låter lite konstigt men hon hjälpte oss att se något positivt i förlusten av honom.

Tuss har fortfarande svårt att lita på människor. Hon har inte förvandlats till en supertam knäkatt. Vi kan kela med henne och ibland även ta upp henne i famnen men inte hur som helst. Att kela med Tuss eller klippa bort en tova eller så kräver planering och eftertanke ;o)

Att hon trivs i vår familj, det är ändå helt klart!

Denna historia var väldigt lång!

Är det allt tänker ni nu........nu är det väl ändå nog...

Mjehehehe...trodde ni va! En kissekatt finns det kvar att presentera, sen blir den tillfälliga katt-bloggen en husbyggar-blogg igen :o)

Kram P.